Samtalet om lovsång i församlingen

Sång och musik används flitigt i kyrkan och församlingslivet. En gudstjänst utan musik skulle vi nog alla hålla med om vore unikt. Rentav är det så, att musik är något av det första många tänker på när vi tänker kyrka.

Inte minst är det idag lovsången som representerar musiken i kyrkan. Sånger genom vilka vi uttrycker vår tillbedjan och längtan efter Gud, snarare än mer beskrivande sånger från psalmbok och förra seklets läsarsånger. Genom musiken idag är det framför allt vi som uttrycker något till Gud än tvärtom. Lovsången är ett uttryckssätt.

Trots det, eller kanske just därför, pratas det väldigt lite om lovsången i våra kyrkor. Pratas det är det gärna av praktisk karaktär: vilka som ska leda nästa söndag, hur fördelningskvoten mellan lovsånger och psalmer ska se ut, vilket språk vi ska sjunga på och hur högt trummisen ska spela egentligen. Djupare än så kommer vi sällan.

Min erfarenhet är också att dessa samtal framför allt sker från församlingsmedlemmar till lovsångsledaren eller endast församlingsmedlemmar emellan. Dessutom snarare som kritik (bra eller dålig) än som ett samtal lovsångsledare emellan med främsta mål att få en djupare och sannare förståelse för lovsången och vårt uppdrag.

Utmaningen till oss: Pågår det ett samtal i församlingen om lovsång och tillbedjan? Riskerar vi bli en idol-jury som bedömer framträdanden och praktiska detaljer? Eller är vi som församling i gemensam rörelse mot djupare förståelse?